Det finns minsann fördelar med att ha ont trots allt.

Lämnade en utvilad och glad Jacob på dagis på förmiddagen innan det var dags för ett besök hos barnmorskan. Det mesta var bra hos bm, bebisen mår finemang även om morsan är lite rostig i kanterna. Tog mig vidare fram på stan och lämnade tillbaka en biblioteksbok, tog förståndigt nog hissen upp och ner - inget gående i onödan. På utvägen kom jag på att jag faktiskt borde passa på att kolla om Anette kunde äta lunch på stan när jag för en gångs skull var där rätta tiden och hade bil. Sagt å gjort, en trevlig lunch på thai med hästprat -what else. När vi skiljdes åt konstaterade vi att vi är totala hästnördar, lite mer än vanligt. Finns liksom ingen man kan prata häst med på det viset som med varann, lycka över att ha en sån vän som henne!

Hann hem och lägga benen högt ett tag innan det var dags att hämta J igen. Den solige lille pojken fick följa med in på mataffären innan vi rattade hem. Han är så duktig och ska alltid delta i det vi gör - då är humöret på topp. Räkna äpplen, lägga i påsen, lägga påsen i vagnen, charma tanten som går förbi.... Det är som Anette sa när han var nyfödd, det kommer bara bli bättre och bättre ju större de blir! När vi kom hem fick jag hjälp med att packa upp matvarorna innan han gick ut och lekte medan jag plockade fram mellis. Åt i uterummet och han lekte vidare och jag läste lite bok. Märktes att han var lite lektrött och varm efter ett tag och då kom han klättrandes upp i mitt knä och bara myste. Jag gick och hämtade den nya Nalle Puh-boken som jag hittat på stan och lyckan var gjord! Han är helt inne i Puh just nu, det är enda böckerna som ska läsas som godnattsaga och vi har sett alla filmerna vi får tag på. Måste säga att jag är grymt imponerad över hur fort han lärt sig vad alla figurerna heter...Puh, I-or, Robin, Kanin, Tiger, Nasse, Uggla, Kängu...nu är det bara Ru kvar att lära sig. Söta lilla killen, du är allt bra fantastisk!

Nu är vi i v 30 och lilltjejen är fortfarande lika aktiv :-)

Det är verkligen stor skillnad på vad kroppen orkar med om jag jämför graviditet 1 o 2. Nu har jag gått ungefär 6 månader och sist red jag väl så gott som för fullt vid den här tiden. Idag har jag sågat lite plankor en timme, promenerat lite och nu packat bilen - och kroppen är på väg att ge upp. Det värker rejält i nedre delen av ryggen, i ljumskarna och hela baksida lår. Höll knappt på att ta mig uppför trappan till sängen för att vila. Ligger här med en kudde under knävecken och tycker lite, lite synd om mig själv.

Så. Färdigklagat!

Egentligen ska jag inte alls klaga för jag har klarat mig undan magsjuka, förkylningsinfluensa, feber och allt däremellan. Men idag har magen spänt rejält här på eftermiddagen. Hela bäckenet och höftpartiet har känts instabilt och det har pirrat och värkt ända nere i vaderna. Hon växer, den lilla pärlan!